´

För mig är kyrkogårdar inget läskigt och nedstämt, utan jag tycker att det är en väldigt fridfull plats där man verkligen kan tänka. Det kanske låter lite konstigt men jag tycker verkligen om att gå och strosa bland gravarna, skänka en tanke till dem som ligger där och tänka. Förra året när jag var inne som värst i min stressperiod så tänkte jag väldigt mycket på det här med döden. Eller man kan nästan säga att jag blev störd av den, då den gjorde mig rädd samt som den gjorde att jag knappt kunde sova på nätterna. Men så började jag få till kyrkogården lite oftare. Det gjorde att jag kunde sluta tänka på det så mycket, eftersom jag kände att på kyrkogårdarna kan man slappna av och vila i frid.

Många människor känner att de inte vill bli begravda på kyrkogårdar för att det skulle kännas hemskt att ligga instängd under jorden, samtidigt som de skulle få dåligt samvete för att deras släktingar måste gå dit och ta hand om graven hela tiden. Men jag känner inte så. Jag vill bli begravd på en kyrkogård, för där känner jag att jag kommer få ro i själen eller vad man ska säga. Och jag tror inte att någon komer tycka att det är ett sådant besvär med att gå dit ibland. HerreGud, man är ju redan död så man märker väl inte om man blir besökt eller inte.

Det känns lite som om det är lite onödigt att jag tänker på det här nu; men man vet ju aldrig vad som kan hände. Alltså vet ni nu, om jag dör vill jag bli begravd på kyrkogården med ett hjärta som gravsten, med en bild på mig. Gärna så skulle jag vilja bli placerad under ett träd också. Och no offens men besök mig gärna i bland och ta med en blomma. Fast känn inget tvång.