´

Vilken dag. Det var som sagt idag som jag var hos pappa. Skulle vara där klockan 4 och fram till dess var mitt humör och mina känslor en ända stor berochdalbana. I ena stunden var jag glad och kände att jag skulle fixa det, i nästa var jag sur och irriterad och fattade inte vad fan jag skulle dit och göra och i den sista grinade jag för att det var så himla jobbigt.

Sedan var jag helt plötsligt där. Och det var.. konstigt att liksom gå in där efter 3 månader och allt såg precis ut som vanligt. Det var som om dem här tre månaderna inte har existerat. Det ända som såg annorlunda ut var mitt rum som i princip var tomt förutom möbler, prydnad - och lite småsaker. Men ändå fast det kändes som vanligt, avr det som om jag bara var en som hälsade på.

Det här med att jag träffade pappa igen har jag inte riktigt tagit in ännu. Känns faktiskt som om jag är lite chockad. Vi pratade kanske inte så jättemycket, det var som om vi var rädda för att säga fel sak. Men lite småsaker sa vi väl till varandra, typ sådana där vardagssaker. Fast ändå måste jag medge att jag gick på spänn hela tiden, så att vi inte skulle råka hamna i en jobbig situation, där vi stod helt själva öga mot öga.

Ja, vi åt mat och delade ut julklappar. Därefter åkte jag nästan hem direkt. Kände att jag inte orkade mer. Ville vara i fred och tänka. Den här dagen har varit så jävla jobbig, är glad att det snart är över. Känner nu att jag verkligen har spänt mig, för jag har jätteont i armarna och i nacken. Men jag är verkligen jättestolt över mig själv att jag var stark och åkte dit, även fast jag visste att det skulle bli jobbigt. Och det kanske inte var så jobbigt som jag förväntade mig...

Åhhh...... Hoppas verkligen att det här var ett steg på vägen mot lösningen.