´

Varför ska det vara så ruskigt svårt att ha ett förhållande? Eller ja det är ju inte själva förhållandet i sig som är jobbigt. Men när det kommer till stunderna då man verkligen vill göra något för sin egen skul eller det man själv vill i stället för det pojkvännen vill är de svåra. Man vill ju liksom göra det man själv vill, fast ändå känns det dumt för att man inte vill vara elak eller dum mot den andre. Och hur man än väljer blir det ju nästan alltid fel. För väljer man det man själv vill blir killen sur och man får dåligt samvete och om man gör som han vill blir man ledsen för att man inte gör som man själv vill.

Jävligt svårt det där. Självklart vet man att det hade vart helt klart bäst att kompromissa men det är baske mig inte så lätt. Man måste ge och ta,men det är inte alltid man tänker på det innan. Det kommer man ju oftast på efteråt. Fan, vad satans irriterande sådant här är. Ska man välja sig själv eller honom liksom? För vissa är honom ett enkelt svar, för andra sig själv. 

I vissa förhållanden löser ju sig det här av sig självt. Men inte i alla. Fast jag tror nog att man antagligen bör vara lite egoistisk, för enligt mig går en själv alltid i första hand. För om man inte gjorde det skulle man ju kunna bli i hop med vem som helst. Med det menar jag alltså att om man väljer den men är kär i så har man ju tagit sig själv i första hand. Och man skulle nog inte komma så jättelångt i livet heller för den delen... Och hur skulle världen se ut om alla gick runt och var olyckliga hela tiden?