´

I brist på saker att göra tittade jag tillbaka på några av mina första blogginlägg. Lade märke till hur nedstämd och ledsen jag var då. Det var inget bra alls. Kommer inte i håg så mycket av hur det kändes nu märker jag. Måste väl ha förträngt det eller något.

Men tänk liksom hur alt har ändrat sig till det bättre sedan dess. Jag bor hos mormor och morfar, har hittat mig själv igen samt som jag har lärt mig hur man tar det lugnt. Tror nog att det beror på att jag inte har kännt mig så här trygg och omhändertagen på flera år. Kommer inte ens i håg när jag kände så här senast och rent ut sagt är det förjävligt.
Är så himla tacksam för att jag får bo här hos mormor och morfar, annars hade det nog aldrig så här bra. Det är lite svårt att visa exakt hur tacksam jag är, men jag gör så gott jag kan.

Tänk att lilla jag, Ulrica Ann Rebecca Lindberg 17 snart 18 år, har tagit mig igeom det här. Helt ofattbart. Sedan 7an (till och med) har det varit ett helvete. Men nu tror jag att jag äntligen kan se slutet på det hela.

I have always been strong, and will always be.