´

Psykologi är verkligen mitt absoluta favoritämne i skolan. Så jävla underbart är det. Det ger en liksom en så bra insikt i sitt egna liv. Speciellt nu när vi pratar om kriser, och eftersom jag har "krisat" en hel del dom senaste åren kan jag känna igen mig en hel del faktiskt. Tidigare har jag liksom inte tänkt på att kuratorn har sagt att mitt liv är en kris så mycket. Men nu fattar jag verkligen.

Men det som jag tycker var bäst att prata om på lektionerna var om hur man som vän ska "hantera" sin vän som "krisar". Man ska vara finnas där och trösta och lyssna. Fast man ska inte komma med råd och berätta egna erfarenheter för det kan kompisen tolka helt fel. Och när man är ledsen är vill man vara den personen som får berätta av sig och resonera och inte vara den personen som lyssnar på vad som hände den andre för fem år sen typ.
 
Det håller jag fullkomligt med om. För jag vet hur jobbigt det har varit när kompisar har säger att dom förstår att jag tycker att det är jobbigt när dom inte ens gör det. Dom har ju inte ens varit i den situationen själva. Det går helt enkelt inte förstå hur en annan människa känner för det finns inga situationer som är likadana. Visst, man har kanske varit i en liknande situation. Men återigen inga situationer är identiska, så i stället ska man som svän sitta och lyssna tills ens krisande vän ber om råd eller att man ska berätta.

Tycker att det här är så himla intressant så jag skulle kunna hålla på att skriva i timmar. Fast det jag ville komma fram till var att psykologi är bäst och att man ska tänka sig för innan man säger något till en kompis som är ledsen. Men var där som ett stöd för bövelen och överge aldrig en kompis när den behöver dig som mest!